Det var väl någonting med dina ögon, jag önskade mig allt, tråkigt nog blev jag aldrig nöjd, tiden då jag fick allt, kastade jag bort allt, du tror väl inte att du betydde någonting, det gjorde du inte, och det gör du inte än heller, men självklart försöker vi varje dag, bli dom där som alla åtrår, du vet.. du har ju dom där ögonen, och jag har mitt leénde, vi är ju perfekta, så vad gör man inte, tack och dra åt fanders.

Jag är aldrig rädd för någonting, eller tror inte det iallafall, inte på det sättet.. Och jag säger vad jag vill, nästan så att det gör ont, men visst fan gör jag det oavsett, och jag tänker inte låta bli, inte i något läge, hur ska du veta om jag inte berättar för dig hur det står till, och tänk om jag slapp göra det här, usch det plågar mig inifrån, det drar i varje muskel, min sikt blir plötsligt alldelles suddig, helt.. borta.Var är du, jag saknar dig.

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag kan inte sluta, det bara rinner ur mig, som om jag blivit träffad, visst har jag hjärta att bry mig, men jag tror inte att du någonsin brydde dig, förutom den där gången du sa hej! Då du hade tid att förväxla några ord, då jag kände mig som någon, när jag såg upp till dig, det kändes mäktigt, men nu är det som att någon slår mig, den där sorgen som ingen kan släppa, det går nog inte tror jag..

Känner mig inte direkt på topp, inte efter att ha läst allt som försig går emellan er, inte efter att ha sett att du raderat det där, jag såg att du inte ville prata med mig, du ville prata med någon annan, jag kanske var tråkig, kanske ser jag inte bra ut, ja vad vet jag, jag är inte du, men jag duger inte till, du säger att jag är värd något bättre, men är den värd mig? hur kommer det sig? har aldrig varit tillräcklig för någon annan varför skulle jag vara det för någon bättre, jag förstår inte vad folk villha utav saker, vad menar du med orden du inte säger, jag hör även fast du inte öppnar munnen, jag kan läsa dina rörelser, du är rädd, för mig, du vill bort, ifrån mig, för att du ser att jag är rädd..

Det här är nog den konstigaste känslan jag känt på länge, är helt förvirrad måste jag säga, vet faktiskt inte vad jag ska säga om det här men, ja, jag förväntar mig inget och hoppas inget, men jag tar allt jag får och håller det hårt, ungefär som den här hostan som vägrar låta mig vara ifred, den går mig på nerverna, och jag har jätteont i magen för mamma köper aldrig tillräckligt med mat, nu har jag första tjing på maten när hon kommer hem har jag bestämt. Varför ska ALLTING vara så himla träligt,pojkar rättare sagt, jag har ju faktiskt ganska lätt för att bestämma mig för saker och hålla fast vid mina ord, varför ska det vara så svårt för andra egentligen? Fy vad kallt, har du lagt märke till vad det blivit utav mig? Har du sett vilka vägar jag tagit, alla genvägar jag undviker, bara för att få vara med dig. Jag lyssnar klart, för jag måste ju komma ihåg allt sen, för att du ska lita på mig. Har du hört hur min röst på sistone låtit väldigt svag? Har du börjat tycka om mitt skratt? Är mitt leénde fortfarande lika vackert? Ser du mig än? Jag saknar dig, det vet du.

Kanske igen... hände det för många gånger..

En för mycket

Det går inte att släppa nu..

Jag har gjort detta stora misstag

Och nu är jag fast..

Hoppas du läser mig bättre än jag.

Den blänker min kudde, den blänker i blått.Det var som våra kudd-krig, som varade långt in på nätterna.Våra kramar tog aldrig slut, jag önskar jag fick kyssa dig nu.Du var nog perfekt, kanske var det därför jag lämnade dig.För du stog sådär som jag ville att du skulle stå.Rosa runt din hals, sådär centimeter perfekt..Jag ser sammet känslan i dina ögon, känner den på mina läppar

Jag är omringad av råd, dumma som kloka, gör inte så, gör så här, den här vägen går snabbare, ja som sagt, verkar jag så.. jag vet inte.. dum? oklok? ja jag vet inte, litar ni inte på att mina egna val faktiskt kan vara dom rätta? jag blir ganska trött på att höra att mina kläder sitter för löst, att jag kanske blir sjuk, mina konsekvenser, och hittils har det aldrig hänt att jag blivit sjuk oavsett om jag lyssnat på er eller inte, jag tror faktiskt att mina egna slutsatser och val är dom rätta och tänker fortsätta med det, för det har alltid slutat bäst när jag tänkt själv, tack för omtanken, men NEJ tack! puss