Jag är rädd för att jag inte har vad som krävs för att ta sig upp denna gången.
Förlåt måne. Förlåt att jag lät dig se på. Förlåt för att jag inte är starkare.


Det har bara gått några dagar men jag är på väg åt en annan riktning.
Jag önskade bara att jag inte hade varit så ensam på min väg tillbaka.

Du lovade mig allt. 
Allt jag vill ha, allt jag drömt om, allt jag önskade att jag redan haft.
Men du tar tillbaka allt igen, lika snabbt som du lovat bort dina ord till mig. 
Är det såhär kärlek känns? Är det såhär sårbar kärleken så lätt tar över mina känslor?
Jag är ensam, så fruktansvärt ensam. Inget skrivande i världen kan få dig att förstå vad jag går igenom.
För du känner inte samma som mig. Ditt hjärta vill inte samma som mitt. Vi slår inte i takt.
Vi är osynkade, med så mycket osagt. 
Jag vill känna dig på riktigt, sluta att vara så många mil ifrån. Det tär på mig och jag måste koncentrera mig på att andas. Andas för att leva. För att göra mitt liv rättvist. För jag har ett ansvar. 
Det är så löjligt lätt för dig att inte finnas hos mig. Du har aldrig lämnar din lukt här. Den har adrig hängt kvar i rummen i min lägenhet.
Eller i mina sänglakan. Du har aldrig lämnat en känsla av lycka kvar hos mig. Kommer du någonsin att göra det?
Lämna en liten del av dig själv mellan alla mina billiga väggar. I mitt hem, I en stad jag inte längre vill leva i. 
Jag försöker glömma dig, varje dag. Visste du det? Att jag vill kasta bort dig ur mitt liv. För det gör för ont.
Jag är såld och jag kan inte göra något åt det. Visste du hur mitt lidande att kastas mellan hopp och förtvivlan gör mig ledsen? Allt är så fel just nu och jag önskade ibland att jag aldrig hade dig från början. 
Kom och gör mig lycklig, för jag är rädd för att vara ensam utan dig. Jag är rädd för att råka ramla på någon annan och sluta känna för dig. För hur jag än vrider och vänder på det så är jag fast. Fast i allt jag vill bort ifrån.
Fast för att bli olycklig. Fast för att vara ensam. Fängslad. Och jag vill inte acceptera mitt öde här.
Kommer aldrig att acceptera det, om du inte kommer och gör skillnad.

Hur lyckas jag alltid finna min väg tillbaka till den där isande känslan i magen. Den där känslan man har precis innan ett plötsligt fall. När allt i en tiondels sekund stannar upp och tankarna hinner flyga "nu dör jag".
När kroppen och sinnet tappar balans och allt är utom egen kontroll. Kroppen svajar till och nu allt är upp till gravitationen. Antingen så faller man eller så lyckas kroppen bli stadig.
I en annan tid och på en annan plats hade jag inte ens vågat tänka på den känslan. Men nu gör jag det.  
Den känslan får mig att förstå att allt som händer är verkligt. Min verklighet. 
Isen gick från en tiondels sekund till en sekund, från en sekund till en minut. Från en minut till en timme. Från en timme till en dag. Från en dag till en vecka. Från en vecka till ett halvår.
Var det inte nu allt skulle lösa sig. Luckras upp. Klarna? Men känslan blev kvar, stel och fastfrusen som is. Is i magen.

Det är sommar nu. Barnsben som springer runt på gräset utanför. Solen är varm. Jag har allt så nära men Isen låter mig inte njuta i nuet. Isen gör mig kylig, kall. Den kommer få mig att gå sönder i tusen bitar. 

Låt mig tina upp. Låt mig få njuta i värmen. Jag saknar den så mycket.