Tystnaden gör mig så rädd, önskar att du var där hela tiden.Jag tror inte att du lägre bryr dig, du har nog gett upp.Du letar efter något bättre..

Jag tror att jag är glad, även lycklig, men sen vet ju vi alla att den känslan varar i någon dag bara, jag får helt enkelt ta vara på tiden, men nu mår jag illa så låt mig vara.

Det är dags att förändra, vi målar över våra känslor och sätter dit nya leénden, du vet att du är glad, men ändå skriker du som om att du aldrig vetat att du kunde vara glad, du säger så dumma saker, som jag inte förstår mig på, raring varför gör du såhär emot alla, varför knuffar du dina vänner ner i svarta hål, är du rädd för att dom ska lyckas bättre än dig, övning ger färdighet, - du ger upp för snabbt. Jag saknar att ha något att tro på, du vet, en syster, en mamma, om så en bara en vän, men alla har nu försvunnit, jag tror att alla har gömt sig, - rädda för mörkret och allt däri, ni ser monster som aldrig varit där förut, era skratt de suddas ut, ge mig ett skrik, ni lever iallafall, tack för allt, nu giver vi upp.

Jag tror att jag har mer att säga om imorgon, än vad jag har att säga om idag, idag såg jag kärleken förvinna och vänskapen vissna, tårar fälldes och ingen gjorde någonting åt det, jag tror inte att jag har ork nog att rädda era själar, ta mig härifrån!

En lätt strykning över rygg,- Hos mig är Du trygg.

Jag skrattar, jag vet inte varför jag skrattar så, jag minns den där kvällen, du vet då min söta Sisu rymde, minns du? Då vi klädde på oss och gick ut, du mina vantar och min mössa drog på, och jag min systers, så for vi ut, ut i kylan, 0 grader måste det vart, dina läppar var blå och mina tår kände jag inte av, varje steg tog oss emot en dum pratstund, jag tog ifrån dig all värme och skickade hem dig, jag vet att jag var elak, jag vet att jag vad dum, du vet att jag var ond, du vet att jag bara tog, men du vet att alla dessa dagar, veckor, månader och år vi tillbringat, dom har lärt mig något, - lärt mig att utan dig finns inte jag. Jag tror inte att jag hade varit den jag är, om du inte hade hjälpt mig bli mig, jag har inte ens tillräckligt med ord för att tacka, jag ger dig allt hjärtat, varje andetag, vet du det? Att du får allt du ber om? Vet du att om du vill, så hoppar jag ner för ett stup, för dig, för att du ska känna dig hel, - för att du ska se solskenet igen, kan du inte visa mig allt du vill, visa mig dina drömmar, dina mål, dina planer, jag vill se ditt liv ur dina ögon, jag vet vem du är, jag vet hur du tänker, jag vet vad du känner, men jag vet inte vad du tror, jag vill ha dina hemlighetsfulla tankar, jag ser något i dina ögon, - jag ser kreativitet, jag ser solskenet. Du kan ge allt, du är bra, du är bäst, men bara på ditt eget sätt, du är underbar på att vara du. Ibland tror jag att du har ett eget språk, jag tror att ditt leénde visar att du faktiskt är lycklig, jag tror inte att du någonsin fejkat ett leénde, jag ser lycka varje gång du ler, jag ser ångest när du trycks ner, jag blir knäsvag när jag ser dig falla, jag orkar inte stå när dina ögon inte glittrar, jag uppskattar varje nuddning, jag kan hålla dig i handen i timmar, bara för att se dig stark, jag ger dig allt, och än engång, du vet att jag alltid kommer älska dig, oavsett om jag är en jävla fitta ibland, Suise, du min bästavän, och det kära du, det kommer du ALLTID att vara, jag gömmer dig inte för någon.

Alla har väl såna där dagar då allt går åt skogen, och när andra blir precis som man tänkt sig, jag har haft veckor, månader, som varit som en dröm, allting gick efter drömmar och planer, allt gick att se ifrån den ljusa sidan, för det var där vi var,endast den mörka sidan att frukta. Och tills vidare fanns inget mörkt och dumt, det fanns ingen kyla någonstans, alla höll i varandras händer, ingen behövdes fångas, ingen föll, sedan föll löven, och husen byggdes ner, för att dessa mänskor skulle klara sig, alla fick offra sig för alla, jag tröttnar, jag har inte fallit, inte än, jag tar emot er, det gör jag alltid, det för att jag är så rädd att landa på marken, jag tror inte att ni kommer vara där med era armar, - att fånga mig, jag blir helt hysterisk utav denna kyla som kommit över oss, det är något mörkt med våra rum, och stenarna som blir kastade är större än någonsin, mina tankar försvinner, jag vet inte vad jag ska säga längre, det är bara så tomt utan lyckan, jag ber alltid om någonting, nu dessa höstdagar, jag önskar att jag hade något, att det fanns någonting som kunde få solen att skina än en gång, så för att be, så ber jag om en hand.

Alla vet vad som är fel, alla ni vet varför det är så ledsamt att stå brevid mig, jag lämnar er nu..