Längtan gör mig galen, även om jag knappt är inställd på vad mitt liv sedan kommer bli.

Färsökte tänka ut allt i förväg, förgäves. Det är omöjligt.

Jag saknar min vän. Mitt i allt detta är det just dig jag skulle behöva allra mest.

Ansikte mot ansikte.... Inom en viss framtid <3

Tänker han på hur fint solen skiner på honom när han går där över bron?
Jag har själv upptäckt solen nyligen, efter att ha levt i ett mörker för länge.
Dagarna är längre och mina tankar vill ut och uppleva världen.
Men kan trots det inte undgå från att undra när det tar slut och börjar om igen. Vill stanna i den här känslan, föralltid.

Det är mörkt.
Jag har fönstret vidöppet, trots den kalla vinden.
Tycker om kylan emot min hud. Nästan lika mycket som din värme.
Det är lugnande att höra motorvägen utanför mitt fönster.
Jag kan inte tänka mig hur tyst det är hos dig nu.
Men.
Jag väckte dig alldeles nyss, sa att jag var rädd.
Du är så långt borta.
Jag vet inte ens om du hörde.
Du kanske inte ville höra.

Men jag är rädd, så fruktansvärt rädd.
Och jag vet att du inget kan göra över telefon.

Jag vet.

Mitt hjärta slår så fruktansvärt hårt, jag har nog inte varit såhär lycklig i hela mitt liv tror jag.
Du förtjänar allt fantastiskt du kan få!

Jag önskar att jag fick uppleva samma glädje som du gör idag.
Det är så mycket som går igenom mitt huvud nu.
Jag vet inte vad jag säger.
Underbara sak.

Nu behöver jag verkligen en paus.

Det finns så mycket jag vill berätta, så många små saker jag trevat mig igenom.
Men de små pusselbitarna i mitt liv kan vänta. Jag har något mycket större än så att kasta ur mig.

Jag är fylld av så mycket känslor
Är nära att implodera, men jag vet inte vad jag ska säga mig själv för att göra mig lugn.
Sitter här ensam i vårat gigantiska hem med en svart vind som virvlar omkring mig och håller mig frisk.
Vad gör man för att släppa allt omkring sig? Hur gör man?

Jag behöver en röst som säger exakt vad jag ska göra nu! Hjälp.

Bland fuskpälsar och välling, jag vill bara lägga mig och försvinna.
Snart är huset förhoppningsvis fullt med folk som vill ha något som är mitt, under tiden gömmer jag mig i källaren och hoppas på att mitt öde inte är att fastna här.

Ensam, utan hjärtat.
Kan jag inte göra annat än att hoppas tills vi ses igen. 12 dagar nu, tills dess och jag är lite rädd varje gång ett ljud vill skrämma mig. Din röst gör mig lugn för en stund, jag vill bara bort nu.
Till dig och mitt underbara hus mitt ute i ingenstans!

Längtan förgör mig.