Jag hatar att säga det högt
Men du är aldrig här
Vi är aldrig här
Jag vet inte om vi någonsin kommer att vara här
Hur skulle jag kunna veta det

Jag önskar att jag kunde drömma om att det var så
Men verkligheten gör så ont

Du ser inte..

Viskar orden "hjälp mig" och hoppas att någon hör.
Jag kommer inte att klara det här.
Det är helt hopplöst nu.

För en sekund så kände jag en nu-jävlar-känsla. Men det var som att försöka få ett svar ur tystnaden.
Besvikelse.
Varför kan inte jag få den här? Bara för den här gången och sen kan resten gå åt helvete. Behöver bara den här lilla grejen.
Men nej. Det tjuter. Fel sorts tjutande ljud.
Nu vill jag ge upp.
Hur ger man upp?