Jag har planer, jag har drömmar. Och jag tror på mina drömmar till hundra procent, jag kommer bli så lycklig, det vet jag. Önskar bara jag kunde kämpa mer för mig själv, jag är så trött på att vara själv. Att aldrig få göra något med någon annan. Jag behöver din hand raring, håll mig hårt. Jag behöver dina råd, och dina uppmuntringar. Ta mig och lämna mig aldrig! Ge mig ett sällskap!

Det finns så mycket jag önskar att jag kunde göra.

Jag håller det för mig själv, och vill helst inte ens skriva det. Du vet att jag skäms byxorna av mig att berätta det. Och att varje andetag blir tyngre när jag ser vad jag skriver, du vet att jag inte skulle bry mig om jag ramlade ner och dog. Du vet att smärtan är inget problem för mig, och att konsekvenserna inte ens finns i mina tankar. Du vet att jag håller på att spy när jag säger det, och att jag bara vill slå mig själv. Du vet att jag inte haft det lätt, och att jag nu har slutat bry mig. Du vet att hos mig finns inget mörker, jag är bara glädje. Du vet att jag inte är något att tveka över, du vet att jag alltid skulle säga ja. Men nu ska du veta, att här skiner inte solen längre, jag tvekar till och med på mig själv nu. Bara för idag, denna tomma äckliga dag, som fick mig att känna sådan äcklig känsla att bara vilja kasta bort ALLT. Det var något med vad du sa, som fick mig att vilja kasta mig ner från den där höga byggnaden. Något du sa, som skar i mitt hjärta så fruktansvärt. Men det gjorde nog inte så ont, och det betydde nog inte så mycket för mig. Jag vet inte ens om jag kommer ihåg vad du sa. Det jag håller på och tjatar ut just nu, det är att du ens hade mage att påstå att jag inte duger. Och du förstår väl nu, hur dåligt jag mår över att behöva säga att; Jag inte orkar mer.

När du ser att solen skiner, öppnas dina ögon lite extra. Och varje gång du hör barnet gråta, känns det som en lättnad. Du kramar alla extra mycket bara för att du inte vet vart världen tar dig härnäst. Är det här livet du valt, eller var det hit tiden tog dig. Har alla svarta dystra dagar gjort dig lycklig. Orkar du idag prata inför de personer du håller kär, förstår dom idag vad det du velat åstakomma. Vet du att din egen kärlek är den viktigaste, och att du kommer dit du vill, bara du kämpar. Dina val är dina möjligheter. Vännen, du är vad du vill vara!

Det finns en, en liten liten raring, han får mig att känna en sån känsla, får dåligt samvete, jag vill krama om honom i timmar, läka hans sår igenom att bara hålla honom. Jag vill inte veta att han äger sorg, att hans hjärta är tungt. Jag får liksom en moderlig känsla att sätta honom i knät och börja sjunga för honom. Hos mig är du trygg, anförtro dig till mig. Jag ger dig allt, var inte rädd min vän.Och så finns det en annan.. Förlåt, allt jag tror på men..JAG HATAR DIG, HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR!!!! Jag står inte ens ut med att se mina vänner tala till dig på det vänliga sätt du inte förtjänar. JAG HATAR DIG!

Idag hinner jag inte skriva. Auf wiederschen.

En utsida döljer insidan ifrån många, endel tar sig in lätt, andra kämpar hela livet. Endel har allt, andra inget. Och ibland är det till och med så att de som saknar allt det där som alla andra har, mår mycket bättre och har lättare att se sina dagar ljusa. Det gör en liten person så stark, att kunna visa mer än man tror sig att personen ska kunna åstakomma. Det för mig är styrka, att orka oavsett vad, att kunna visa folk att man verkligen finns, och duger för det man har och det man har att ge. Att oavsett hur man ser ut och betér sig, så kan man förändras. Alla är bra människor, någonstans där inne. Och orkar du själv, så orkar du hjälpa andra att orka. Och jag antar att det är så jag ser mig själv.

Jag är så arg, men ändå inte arg. Jag blir svart av all hat, men jag kan inte hata någon. Jag blir så ilsken utav denna tystnad, men jag kramar tillbaka. Jag kan inte säga att jag vill ha dig, du bara står där och vill bli fångad. Jag klarar inte av det, du skulle bara bli ännu ett tidsfördriv. Jag kan aldrig bestämma mig, men jag tycker om dig. Hoppas du inser, att det där jag sa det var inte bara på skoj. Jag skojar inte så mycket längre, det mesta är bara rakt. Det är inte så mycket som trycker ner mig längre, så jag söker inte tröst. Jag vet inte, men det skulle vara härligt med en hand att hålla ibland. Att få en kram att minnas efter långa trötta dagar. Jag slutar inte hoppas, det vet alla att jag inte gör, jag kämpar och redogör. Tack för mig, jag kommer tillbaka!