Jag läste din blogg idag;"Jag tycker så här: Att kyssas är kul om man tycker om det. Men det är ett fritt land och man ska inte behöva bli tvingad till det" -Tray, 8 år. Tänk vad man kunde få för sig när man var liten. Då kärlek inte var något stort, och man kunde pussa alla utan att bli generad. Jag saknar det, Det kanske är mest för att jag behöver det. Jag behöver någon att få pussa på när jag känner för't. Jag vill inte vänta mer, för många pojkar som ser mig som en sak. Jag vill vara en tanke, en dröm. Jag vill vara orden i din mun, fotot på ditt nattduksbord. Jag vill vara en stark känsla, en pirrig rysning igenom din kropp. Jag vill vara munnen du valt att föralltid kyssa. Axeln du vänder dig till för att stödja dig på. Jag vill vara den som fångar dina tårar, och ger dig en annan känsla. Jag vill vara din lycka, för att jag vill att du ska vara min. Men som sagt, jag är väl en och en annan drömmare. Jag undrar hur det skulle vara att känna som ett barn gör, i resten av vårt liv. Då kanske man inte skulle behöva känna någon lust att älska. En tanke som besvärar mig väldigt ofta, och håller mig vaken om nätterna; Hur vet jag att han älskar mig? Han kan säga det hundratals gånger. Men kyssar går att fejka, känslor kan man låtsas, så hur i helvete ska jag kunna lita på någon? Jag hade min chans, varför höll jag inte fast vid dig. Jag behöver dig.