Jag har skrivit breven, om och om igen. Jag har tagit det sista andetaget flera gånger. Jag har sett änglarnas port långt borta i det starka skenet, jag har sett dom räcka sig efter mig. Jag har varit där, jag har känt den sista smärtan. Jag har känt den där känslan precis innan man dör. Jag har känt lättnaden under fötterna, och den där känslan då jag trodde allt var över.. Ack det är något som håller mig kvar, det är någon som vill ha mig vid liv. Innerst inne kanske jag inget hellre vill.Frågorna kvävs av alla svar.

Och jag HATAR det! Jag hatar det så fruktansvärt mycket. Jag kämpar inte ens längre, jag har blivit en som tror att allting ordnar sig av sig själv. Fan vad lurad jag är. Jag blir så trött på mig själv, nu kan jag inte missa mer. En dag till och jag tänker inte göra det här mer, jag trodde på dig. Att du skulle klara det här. Skippar du ännu en dag, då drar jag. Det var det sista du såg av mig, jag vill inte mer. Jag börjar bli så himla trött på det sättet du behandlar dig själv, sluta! Börja agera som vi hade bestämt. Gör det för dig själv. FAN VAD JAG HATAR MIG!