Det finns så mycket jag önskar att jag kunde göra.

Jag håller det för mig själv, och vill helst inte ens skriva det. Du vet att jag skäms byxorna av mig att berätta det. Och att varje andetag blir tyngre när jag ser vad jag skriver, du vet att jag inte skulle bry mig om jag ramlade ner och dog. Du vet att smärtan är inget problem för mig, och att konsekvenserna inte ens finns i mina tankar. Du vet att jag håller på att spy när jag säger det, och att jag bara vill slå mig själv. Du vet att jag inte haft det lätt, och att jag nu har slutat bry mig. Du vet att hos mig finns inget mörker, jag är bara glädje. Du vet att jag inte är något att tveka över, du vet att jag alltid skulle säga ja. Men nu ska du veta, att här skiner inte solen längre, jag tvekar till och med på mig själv nu. Bara för idag, denna tomma äckliga dag, som fick mig att känna sådan äcklig känsla att bara vilja kasta bort ALLT. Det var något med vad du sa, som fick mig att vilja kasta mig ner från den där höga byggnaden. Något du sa, som skar i mitt hjärta så fruktansvärt. Men det gjorde nog inte så ont, och det betydde nog inte så mycket för mig. Jag vet inte ens om jag kommer ihåg vad du sa. Det jag håller på och tjatar ut just nu, det är att du ens hade mage att påstå att jag inte duger. Och du förstår väl nu, hur dåligt jag mår över att behöva säga att; Jag inte orkar mer.