Även de starkaste faller någon gång, jag är på botten.Jag saknar att le för eran skull, men jag har helt enkelt slutat bry mig. Ni bryr er inte om mig, så jag bryr mig inte om er. Thats it, och gud förlåt för det jag gjort fel. Allt jag sagt som inte varit så bra. Jag älskar er alla, men jag bryr mig inte mer. Tack gud för allt, I will kind of continue my life.. Alone. Blir det jag alltid önskat! Jag ser min framtid i spegeln ;D And how I love it.

What you made me feel today.. You're wonderfull!

Jag är så rädd att förlora dig, fast jag har sagt många gånger..kanske hundratals gånger; Att jag hatar dig, så skulle jag inte klara en dag utan dig, du är underligt nog den enda kraften jag fortfarande har. Den rösten som får mig att fortsätta med det jag gör. Ingen får mig att vilja något så mycket som du, jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt. Du har alltid varit den viktigaste personen i mitt liv. Och jag lovar att bättra mig, du ska inte behöva bli besviken. Jag älskar dig mamma, jag vill aldrig mista dig.

Jag saknar att ha någon att lätta tyngden hos, oavsett om jag inte begär någonting, så önskar jag att ni kunde krama om mig bara någon gång. Jag saknar era lätta smekningar över min rygg, det fick mig att känna mig så himla trygg. Jag har blivit förälskad i tanken att alltid ha någon, snälla ge mig något, en tanke att bära ibland. Den där handen att hålla, någon att drömma med. Jag måste sluta önska mig så mycket. Men jag vill vara någon för er..

Jag är inte välkommen, jag tror inte ens att jag är efterfrågad ikväll. Jag får en illamående känsla, jag önskar att du kunde tänka. Om du bara såg vad det är du ger upp. Jag känner mig inte alls utanför, men jag blir så trött på att du lovar så mycket och inte håller något. Fan jag saknar dig, tack för ingenting. Hoppas vi kan bli vänner någon dag igen. Peace.

När jag tänker på vad ordet lycklig betyder.. Så vet jag inte ifall allt jag sagt bara är en täckmantel för vad jag egentligen känner och tänker på. Ifall alla gånger jag sagt "Nej jag mår bra!" bara har vart något jag hittat på för att lura alla andra, och även mig själv. Idag läste jag några brev jag skrivit. Jag hade skrivit dom till dig. Det var liksom ett sista ord ifrån mig. Något jag alltid velat berätta som jag aldrig vågat få ur mig. Jag är rädd för vad du ska tycka. Så ikväll rev jag sönder allt. Jag skar sönder mig själv. Min minneslåda är inget annat än en ask hög nu. Kommer det bli lättare att säga farväl nu när allt är borta. Alla minnen är borta, jag har inget kvar utav er. Får jag ta och försvinna nu? Jag ger upp och jag hoppas att ni någonsin förstår varför!

Jag har skrivit breven, om och om igen. Jag har tagit det sista andetaget flera gånger. Jag har sett änglarnas port långt borta i det starka skenet, jag har sett dom räcka sig efter mig. Jag har varit där, jag har känt den sista smärtan. Jag har känt den där känslan precis innan man dör. Jag har känt lättnaden under fötterna, och den där känslan då jag trodde allt var över.. Ack det är något som håller mig kvar, det är någon som vill ha mig vid liv. Innerst inne kanske jag inget hellre vill.Frågorna kvävs av alla svar.

Och jag HATAR det! Jag hatar det så fruktansvärt mycket. Jag kämpar inte ens längre, jag har blivit en som tror att allting ordnar sig av sig själv. Fan vad lurad jag är. Jag blir så trött på mig själv, nu kan jag inte missa mer. En dag till och jag tänker inte göra det här mer, jag trodde på dig. Att du skulle klara det här. Skippar du ännu en dag, då drar jag. Det var det sista du såg av mig, jag vill inte mer. Jag börjar bli så himla trött på det sättet du behandlar dig själv, sluta! Börja agera som vi hade bestämt. Gör det för dig själv. FAN VAD JAG HATAR MIG!