Jag har köpt en bok nu, så jag har bestämt mig för att skriva i den, men, när jag har tid, och dator så skriver jag här igen, tack för att ni läser <3(jag är kär)

Jag lovade mig sist att det var sista gången, att jag aldrig mer skulle göra om det, någonting med dina ögon lockade mig till att göra det igen, eller så var det bara för att det var du, varför blir det så? I vissa stunder undrar jag hur du kan vara så stark, att du kan lyfta mig utan att ens försöka, jag vet inte vad det är med mig, men något är det..

Nina hette något med "You cry alone, and then he swears he loves you!", Tänkte på det att skuldkänslor är en sorts känsla det med, men kan man leva på det? Kan man acceptera att någon gör detta för mig, eftersom han visar att han kan stå ut, betyder det att han älskar mig? Nej! Inte alls, denna fåfänga känsla kan gå och gräva ned sig, har hört för mycket, redan då du sa att du var ledsen, att du ville ha mig kvar, att du satt med ögonen fyllda med tårar, ja redan då började jag tvivla, redan då ville jag ha stopp på allt vi hade, jag ville att du skulle försvinna, för allt du sa var rent av skuldkänslor för att du gjort mig ledsen, att du fick mig att hata dig, det är dina bekymmer, jag lovar jag har det bättre utan dig, någonstans inom mig önskar jag att du saknar mig och gråter när du tänker på mig, men samtidigt vet jag att du ändå bara sitter där och ler, med andra flickor du inget annat ser, än det som framför dina ögon är. Jag drömmer fortfarande, dom där drömmarna jag brukade drömma i din säng, när jag vaknade och pussade dig för att du var så gullig i drömmen, då du ryckte till och tittade på mig och somnade om, jag kan inte påstå att jag inte gråter just nu, men det är inte för att jag saknar dig, det är för att jag tror att jag är kär, och du fick mig att inse det, det var aldrig dig jag ville ha, hoppas att du har det bra, jag har ganska mycket att stå i just nu, känslor du vet, dom man känner för en underbar pojke! åh <3

Together all these years, och jag har aldrig kunnat säga det som nu, med denna säkerhet, att jag älskar dig, jag älskar att se dig le, jag älskar att se dig skratta, du gör min dag älskling !

Jag har nog skrivit hundratals texter om hur det känns att vara kär, säkert lika många om hur det känns att bli lämnad ensam, jag tycker om intimiteten, jag tycker om orden, blickarna, jag har vant mig vid tanken på att aldrig få hålla någon i mer än 24 timmar om inte färre, att inte få se någon vakna på morgonen efter en lång underbar natt tillsammans, få se den man älskar skratta och le, få se honom gråta och även be, har tappat orken att leta efter någon, jag känner mig bekväm såhär, och jag tror jag låter det vara såhär ett tag, för allt jag vill, ska jag hålla för mig själv, jag glömde allt jag ville ha sagt, så jag blundade och slutade tänka, till slut somnade jag, jag kan inte vara vaken för evigt, måste sova, oavsett om du är här hos mig eller inte..puss.

En sån där mäktig känsla som gör en alldelles förstummad för att man tror sig säga saker som bara blir fel, man blir rädd att bli sedd på fel sätt, man känner sig lite underlägsen, men samtidigt för nyfiken för att låta bli att önska sig till någons armar, man kan inte undgå ifrån att bli svartsjuk på alla andra som ständigt får den där bekräftelsen utav dig, att dom tillhör dig, och att du aldrig vill mista dom, man står där brevid och önskar litegrann att man hade något mer, som gjorde en lite intressant, något som fick dig att vilja ha, det där lilla extra alla letar efter i någon, ja jag önskar..Den här bilden utav dig strålar av en känsla; jag vill, jag vill!

Inte trodde jag att framtiden skulle bli så falsk