Jag får bara lust att skriva massa gulliga texter om dessa gulliga pojkar som kommer och går, deras röster som smeker ens hjärta så lent, och deras ögon som blinkar så starkt att man blir alldelles svag, en pojke vars blick kan få en att drömma så underbara drömmar.. Ja jag får verkligen lust att göra det, men sanningen är den att jag inte har någon att skriva om.. jag har slutat kolla efter dessa blickar, slutat tala sött med pojkar som suktar.. Jag är rädd..

Vad mycket som rusar igenom huvudet när man ser ens vänner säga såna där saker om någon man håller så nära hjärtat, jag blir nog snarare ledsen än arg, förstår inte, man slår inte någon för att man själv har ont, varför ska det vara så svårt att inse att världen kretsar inte omkring en person, "hon äcklar mig!", Dom där orden svider, dom svider så långt in på skelettet, önskar ni hade lite mer vett i huvudet, ni som ser så kloka ut flickor, sluta trycka ner varann! Hjärtat, älskling, jag kan inget annat säga än att jag känner för dig, jag är glad för vad du gjort, jag är glad för att du äntligen orkar göra saker som du inte orkat innan, jag är så fruktansvärt lycklig för dig, om någon sårar dig nu, så gör jag allt för att få tyst på den rösten, ditt skratt och dina leénden betyder mer än något annat liv, bästavän, om du bara kunde se hur du skiner! Jag orkar inte mer, oavsett hur glad jag är för andras skull, klarar inte det här mer, jag måste ge efter snart, du lämnade mig här för att falla ner till botten, jag orkar inte längre hålla mig fast vid kanten och se över till den ljusa sidan, det kommer aldrig någon och drar upp mig, jag orkar inte, JAG ORKAR BARA INTE, jag blir så trött i kroppen, blir alldelles knäsvag, och inte den där mysiga känslan, jag blir verkligen svag, jag tappar andan ju mer jag försöker, det blir bara svartare och svartare, det gör ont, riktigt jäkla ont, här rinner livet iväg igenom vattnets banor, ut i det fria, vi kommer aldrig hem igen, nu är vi borta..