Vad tänker man när man är sexton och precis träffat mannen i ens liv, hur vet man att man vill leva med samma människa i resten av ens liv? Vill man det, eller finns det något som hindrar en ifrån att lämna honom? Mamma, pappa, när ni var sexton, vad kände ni då? trodde ni någonsin att ni skulle leva med varandra i så många år? Jag började undra lite idag, kunde inte låta bli att göra mina tankar till text, till tankar i erat huvud också.

Här kommer den här känslan igen, blir alldelles sentimental, den här ängsliga känslan, så nervös, blodet bara rinner, önskar jag slapp känna det igen, det får mig att tänka på dig, och jag minns varför jag hatar dig som jag gör, vad du inte vet är att den här känslan är tillägnad någon annan, någon har stulit mitt hjärta, han har lovat att laga det sen du lämnade tillbaka det alldelles sönder slaget.Dom frågade mig idag, hur länge sen det var nu, jag kunde svara med datum och tid, jag kunde beskriva känslan, jag kunde ge dom allt, och du rann med orden ur min mun, du försvinner mer och mer var dag, jag har svårt att sluta tänka på dig, det är därför jag aldrig slutar skriva, speciellt om dig, utan dig hade nog mitt huvud varit ganska tomt just nu, väntar på den rätta känslan, på den tillräckligt varma famnen, ögonen som får mig att smälta, jag väntar, jag vet var han finns, men så länge du finns kvar kan jag inget annat göra, så jag väntar..