Jag blir bara fruktansvärt arg, jag blir arg på allt möjligt! Vissa säger att jag blir arg i onödan, att jag blir arg för att jag tror mig veta bäst, men sanningen är.. jag kanske inte har rätt, men mina åsikter är faktiskt också värda massor, precis som era, och att kunna säga emot eller acceptera är nog det enda ni kan göra, jag tycker att ifall jag ska behandla er som ni vill bli behandlade, så skulle det kännas bäst om ni gjorde detsamma, varför är jag mindre uppskattad för att han har roligare humor, för att han ALLTID får dig att skratta? Varför kommer hon först för att hon har de bästa ideérna? Och han för att han har så många vänner? Som en väldigt nära vän så känner jag mig inte alls uppskattad eller omtyckt, det känns som att jag vill göra vad som helst för att få dig att känna exakt vad jag känner, men i nuläget är jag tyvärr för god för att skada dig på detta sätt, men jag kommer nog ge upp snart, vad du än säger, så mäter jag inte ord med kärlek. Jag tar det jag får och tackar, när jag inte får tillräckligt så vill jag inte ha något utav det, så är det ju. Jag vet inte om detta låter rimligt, men du sårar mig, och jag orkar inte mer, Hejdå!