En sån där mäktig känsla som gör en alldelles förstummad för att man tror sig säga saker som bara blir fel, man blir rädd att bli sedd på fel sätt, man känner sig lite underlägsen, men samtidigt för nyfiken för att låta bli att önska sig till någons armar, man kan inte undgå ifrån att bli svartsjuk på alla andra som ständigt får den där bekräftelsen utav dig, att dom tillhör dig, och att du aldrig vill mista dom, man står där brevid och önskar litegrann att man hade något mer, som gjorde en lite intressant, något som fick dig att vilja ha, det där lilla extra alla letar efter i någon, ja jag önskar..Den här bilden utav dig strålar av en känsla; jag vill, jag vill!