För i framtiden
Då har jag väl ingen famn
Ingen stödjande röst
Då har jag förlorat min bästavän
Allt jag har

Då har jag släppt tanken
Att någonting är värt att kämpa för

Och framtiden är närmare än det talas om
Framtiden är idag
Och framtiden var igår

Så vad har jag kvar nu
Än dessa möten om att allt ska bli bra
Och att mitt hjärta inte ska behöva vara
Så tomt som det är


Någonstans så finns det en vän
Just för mig



Käften människa..

Trots alla försök
Att vara något för er

Så står jag ändå här
Alldelles ensam

Tar emot all skit jag än ser
För att slippa er

För ingenting ångrar jag mer
Än att jag träffade folk som er


Trots att ni nu står där och ler
Så vet jag att allt ni önskar är att
Ni var som mig


Jag ska prata om det
Ska skrika ut orden på alla sätt jag kan
För ni borde verkligen höra

Mina tankar är svåra
Jag vet inte ens själv vart allting kommer leda

Men jag kommer göra detta..
Nu tänker jag inte vara kvar här

Jag skiter i er
Ni har aldrig varit mina vänner
Ni vet nog att jag menar er

Ni känner nog att jag avskyr er
Ni känner säkert att orden tagit slut
Det finns inget mer att säga er

Jag mår ganska bra
Iallafall när jag tänker att jag tänker hjälpa
Mig själv
Att göra det
Så ha det bra tja.

Som en liten synfoni av alla dina ord som du uttalade på ett sätt som bara du kan

Eller en liten varm vind dina andetag vilat på för någon sekund

Det är sådant som gör varje minne utav dig så fruktansvärt smärtsamma

Jag vill vara hos dig var gång någon nämner ditt namn även om det inte är du

Varje gång du ber mig att komma så känns det som att jag aldrig förlorat dig

 Aldrig hört dig säga farväl på ett sätt som fått mig att falla ihop

Den där känslan jag trodde var evig den återvänder ständigt då du ber mig 

Men jag vill inte att du ska veta att varje djupa andetag

Och varje önske-klockslag de tillägnas dig, bara dig

Det finns ju andra saker som skulle kunna fördjupa allt du säger

Men du förstår inte själv att allt du vill är vad vi vill

Vi kommer aldrig förstå det

För vi kommer alltid vara så himla avskyvärda. 

och jag sa

- ring mig, den dan det börjar regna.

Ord efter ord
läser jag det mest vackraste
och skapande, det gör jag med
lyssnar på något så underbart
hjärnan blir som bortom min kontroll
sedan blev allt så grått
nu finns det bara svart och vitt kvar
men jag fortsätter
och läser varje rad
ord för ord
meningen i boken slukas upp
helt plötsligt bläddrar jag sida
börjar om på nytt
- och jag blir så rensad
från allt och alla
bara jag och..
jag tror det kallas
- poesi.

with love sabine

För en småstad kanske jag inte håller mig samman
ute på landet känner jag mig vilsen men förtrolig
i en stor stad blir jag osynlig, förstummad och borttappad
i vilsen ömmhet blir du vacker och genant
för troligen bor du djupt inne i min mörka, skära kropp
du är allt lagom intryck
och jag vill hålla om dig så
du är vacker och när jag ser dig
fylls jag av obehag, men också medlidande
du kan varken se eller höra
hur mår du, hur är det ute i den stora världen?
du ser inte
du ser inte alls, du ser inte hur jag har det
och du ser värkligen inte min längtan
du kan inte höra mig gråta
du måste vara blind, kära du
ja, du måste vara blind,
älskade du...

with love sabine

Men saken är den att kärlek har aldrig varit tänkbart
Inte på detta sätt
Inte just nu

Och aldrig någonsin på sommaren
Helt uteslutet

Och för i helvete inte med dig

Men så ser man dig
Och håller om dig

Känner dig
Och älskar dig

Då kan man nästan inte ens tänka på
Att igår kan ha varit en helt annan dag

Om jag inte fått dina morgondagar.

säg mig

vad gjorde mig ledsen

och säg mig älskling,

skulle du vilja smaka en doft

av sommar regn och solstråle,

en smak av solsken?