Någonting med att ge upp mer och mer, att gå i bitar, och bara falla itu, gör det så underbart att äntligen nå botten utav sitt djup.

Jag gråter, tack..

Om det så bara var det iskalla glaset som kylde min brännskadade hand, så var det lite utav en smärtstillare, att ge sig själv det man behöver, är att misstro sig själv.

Jag undrar ifall det kan vara påriktigt oavsett hur låtsas det känns, undrar ifall den här känslan kan vara äkta, hur falskt det än kan se ut att vara. Jag behöver dig.