Alla har väl såna där dagar då allt går åt skogen, och när andra blir precis som man tänkt sig, jag har haft veckor, månader, som varit som en dröm, allting gick efter drömmar och planer, allt gick att se ifrån den ljusa sidan, för det var där vi var,endast den mörka sidan att frukta. Och tills vidare fanns inget mörkt och dumt, det fanns ingen kyla någonstans, alla höll i varandras händer, ingen behövdes fångas, ingen föll, sedan föll löven, och husen byggdes ner, för att dessa mänskor skulle klara sig, alla fick offra sig för alla, jag tröttnar, jag har inte fallit, inte än, jag tar emot er, det gör jag alltid, det för att jag är så rädd att landa på marken, jag tror inte att ni kommer vara där med era armar, - att fånga mig, jag blir helt hysterisk utav denna kyla som kommit över oss, det är något mörkt med våra rum, och stenarna som blir kastade är större än någonsin, mina tankar försvinner, jag vet inte vad jag ska säga längre, det är bara så tomt utan lyckan, jag ber alltid om någonting, nu dessa höstdagar, jag önskar att jag hade något, att det fanns någonting som kunde få solen att skina än en gång, så för att be, så ber jag om en hand.