Mest önskar jag nog (Och inte bara dubbeltid då!)

Att dina armar skulle vara mina

Och mina armar skulle vara varma

Jag skulle aldrig frysa

Och jag skulle aldrig skaka

Hur mörk himlen än skulle bli

Skulle du vara ljuset 

Trots att du inte sken

Om jag så blundar så ser jag dig le

Jag vet inte vad jag ska göra med mina "svag-tillgångar"

Aldrig sett dom såhär

Det blir ju bara jobbigare.. 

Skammen bara lägger sig på mig

Äger mig

Och förgör mig

Jag är inte jag

Jag vill ju inte vara jag

Timmar har jag spenderat på den svart-vitringade mattan

Massa blodfläckar i det vita gör ingenting bättre

Så när vi tar tag i det här.. 

Blir svart för ögonen

Då era öron blir fylls

Hur mycket ni än gräver

Så kommer alltid den där äckliga blicken finnas där

Ni tycker synd om mig..