Jag har stått stilla så länge, flytit med strömmen.
Jag vet inte längre hur man gör när man talar, går.. Lever. 
Har en märklig känsla i bröstet när jag skriver, som om jag är utom mitt element, men det är här jag hör hemma, jag borde förstå det, men trots det så känns det som om jag hamnat på en plats jag inte riktigt vet vad jag gör där. 
Ge mig en sekund att minnas varför jag inte tittar på molnen i denna sekund, varför jag gömmer mig bakom ett mörker. 
Hur kommer man tillbaka, bort ifrån stigen som bara leder dig i cirklar. 
Allting jag skrivit om tidigare är borta. Jag är inte längre jag, som sitter i de orden. Jag är en annan jag, och jag tror inte att jag riktigt lärt känna mig själv idag. 
Hur börjar man? Hej jag heter Mira. Folk har kallat mig många namn fram tills nu, men jag är Mira.
Oavsett.

Tänkte skriva hur gammal jag är, men jag minns inte..
Måste nog räkna, kanske är en bra sak att hålla reda på..
9192939495969798990001020304050607080910111213
Jag är 22 år, senast jag använde ord var när jag var 17. 
Har jag glömt bort hur man gör?
Gör jag fel?

Det är så mycket jag tappat på vägen. 
Saker jag knappt kan leva utan, som sitter som en ständig hjärtattack i mitt bröst.
Som dig. Trots att jag vet att du inte är långt borta när jag än skulle behöva dina ord.
Du är inte här.

Jag har ett liv som jag inte känner igen mig i. En kärlek som inte riktigt förstår mig.
Som känner mig som någon jag egentligen inte är.

Du är den enda som ser mig som jag alltid varit.
Bakom fel och brister så är vi samma sak. 
Du har lämnat ett mörker i mig, och jag hoppas att du ser att jag behöver dig. 

Du är inte här, men.
Du är en del av mig, som i hjärtat gör mig hel.

Vad gör mig till mig idag?
Jag vet vad jag vill att jag ska vara, kanske om jag önskar tillräckligt mycket så kanske det händer?
Kanske inte..
Jag tappar tråden, och känslan sitter kvar.