Det är mörkt.
Jag har fönstret vidöppet, trots den kalla vinden.
Tycker om kylan emot min hud. Nästan lika mycket som din värme.
Det är lugnande att höra motorvägen utanför mitt fönster.
Jag kan inte tänka mig hur tyst det är hos dig nu.
Men.
Jag väckte dig alldeles nyss, sa att jag var rädd.
Du är så långt borta.
Jag vet inte ens om du hörde.
Du kanske inte ville höra.

Men jag är rädd, så fruktansvärt rädd.
Och jag vet att du inget kan göra över telefon.

Jag vet.