Bland fuskpälsar och välling, jag vill bara lägga mig och försvinna.
Snart är huset förhoppningsvis fullt med folk som vill ha något som är mitt, under tiden gömmer jag mig i källaren och hoppas på att mitt öde inte är att fastna här.

Ensam, utan hjärtat.
Kan jag inte göra annat än att hoppas tills vi ses igen. 12 dagar nu, tills dess och jag är lite rädd varje gång ett ljud vill skrämma mig. Din röst gör mig lugn för en stund, jag vill bara bort nu.
Till dig och mitt underbara hus mitt ute i ingenstans!

Längtan förgör mig.