Jag vet inte hur hopplöst jag önskar att allting ska vara som det borde.
Det är tomt och jag är själv.
Jag ser dig knappt längre, hör dig inte alls.
Men trots det så dyker du upp ibland.

Ja jag kan drömma om dig.
Men när jag öppnar ögonen och ser vem du är.
Så ser jag att det inte alls är dig jag drömmer om.
Du är någon annan.

Och jag vet inte om jag vågar sluta drömma.

Jag är rädd för att tänka dessa ord
Det är med varsamhet jag lägger ifrån mig dom
För er att se och för mig att ha när jag behöver

Min kropp har börjat ana förändring
Den har fått utföra många glädjeskutt de senaste veckorna
Jag undrar om den förstår
Att den i mina tankar svävar runt bland moln
Inte riktigt de moln man skulle kunna tänka sig vid enorm lycka
Men de kan liknas vid de små, tunna moln som ständigt lägger sig på solen en varm sommardag
Då ljuset i ateljén plötsligt blir aningen mörkare

Jag börjar känna mig som solskenet jag engång såg mig själv som

Men jag ska vara tyst om det
Inte först dagen jag ser att någon annan ser det jag ser
Vågar jag tro på mig själv


En glimt av hopp.

Jag vill vara lätt

Tyngdlös

Flyga runt

Sväva utan destination

Men jag är tung

Med tankar som drar mig ned

Djupt 

För djupt

Du säger hela tiden att jag måste tänka positivt

Allt kommer att gå bra

Men det är svårt att se förbi allt som har att komma

Jag är så osäker på min plats här

Duger jag som jag är?

Tankarna är spridda mer nu än någonsin

Och jag som trodde det va svårt att gå igenom tonåren...

Det snurrar i mitt huvud
Jag kan inte få tyst på tankarna
Det gör så ont att inte förstå sig själv
Varför vill jag såra mig själv
Jag vill bara gråta, men påminner mig om hur onödigt det är
Jag orkar inte med värken i ögonen efter att ha gråtit i flera timmar
Skriker hellre
Men det funkar ju inte heller
Så jag ligger här, ensam
I din säng
Jag känner inte lakanen omkring mig, det är som om jag svävar
Bara mina tankar fyller min hud och insida
Jag har ingenting kvar, min frihet och mig själv har jag fått berövat

Jag önskar att du förstod
Hur osynlig jag känner mig
Hur ensam jag känner mig
Hur utfryst jag känner mig
Hur tom jag känner mig
Hur fruktansvärt olycklig jag är

Jag har ingen ork kvar till att försöka få dig att förstå
Nu ger jag upp

Jag hatar att säga det högt
Men du är aldrig här
Vi är aldrig här
Jag vet inte om vi någonsin kommer att vara här
Hur skulle jag kunna veta det

Jag önskar att jag kunde drömma om att det var så
Men verkligheten gör så ont

Du ser inte..

Viskar orden "hjälp mig" och hoppas att någon hör.
Jag kommer inte att klara det här.
Det är helt hopplöst nu.

För en sekund så kände jag en nu-jävlar-känsla. Men det var som att försöka få ett svar ur tystnaden.
Besvikelse.
Varför kan inte jag få den här? Bara för den här gången och sen kan resten gå åt helvete. Behöver bara den här lilla grejen.
Men nej. Det tjuter. Fel sorts tjutande ljud.
Nu vill jag ge upp.
Hur ger man upp?

Verkligheten är väldigt förvirrande idag.
Jag har inte insett vart jag bor än.
Jag vet knappt hur gammal jag är.
Vet inte vad jag vill göra med mitt liv.
Sitter och väntar på att livet ska vända.
Men det händer ingenting.

Allting förändras omkring mig men jag står stilla i 2010 och känner inte igen någon.
Vad ska jag göra nu?

Jag har legat vaken hela natten och funderat över vad jag kommer att göra efter att jag satt i nyckeln i dörren och gått in i vårt första hus.
Vad kan man göra.
Är det något att vara vaken och tänka på?
Kommer nog lägga mig på golvet och sova antagligen.
Dumma mig.

Snart snart snart.....