Hur lyckas jag alltid finna min väg tillbaka till den där isande känslan i magen. Den där känslan man har precis innan ett plötsligt fall. När allt i en tiondels sekund stannar upp och tankarna hinner flyga "nu dör jag".
När kroppen och sinnet tappar balans och allt är utom egen kontroll. Kroppen svajar till och nu allt är upp till gravitationen. Antingen så faller man eller så lyckas kroppen bli stadig.
I en annan tid och på en annan plats hade jag inte ens vågat tänka på den känslan. Men nu gör jag det.  
Den känslan får mig att förstå att allt som händer är verkligt. Min verklighet. 
Isen gick från en tiondels sekund till en sekund, från en sekund till en minut. Från en minut till en timme. Från en timme till en dag. Från en dag till en vecka. Från en vecka till ett halvår.
Var det inte nu allt skulle lösa sig. Luckras upp. Klarna? Men känslan blev kvar, stel och fastfrusen som is. Is i magen.

Det är sommar nu. Barnsben som springer runt på gräset utanför. Solen är varm. Jag har allt så nära men Isen låter mig inte njuta i nuet. Isen gör mig kylig, kall. Den kommer få mig att gå sönder i tusen bitar. 

Låt mig tina upp. Låt mig få njuta i värmen. Jag saknar den så mycket.